Hoppa till innehåll

Löptur på Staten Island

Några dagars jobb på Staten Island utanför New York är inte fel. Trevliga kollegor samt trevliga kontaktpersoner här gör att det blir en trevlig vistelse.

Värmen är lite jobbig tycker jag, 32-35 grader och samtidigt hög luftfuktighet, begränsar mig. Då jag tycker om att röra på mig så blir det svårt att springa långt i de temperaturerna tyvärr. Därför blir det istället kortare löpturer på morgonen för då är det ca 20-22 grader ute vilket för mig är helt perfekt 😊

Så igår blev det en tur på 7 km genom både områden med hus och genom fina naturområden. Välskötta och välansade gräsmattor som vattnades automatiskt på morgonen. American dream kan jag tänka mig 😉

The American Dream, ett radhus i en förort med välskött tomt 😊

Jag blev däremot förvånad att jag hittade så pass många naturområden såpass när New York 😊 Positivt. Dock bara asfalt eller betong att springa på.

Fint naturområde

Annonser

Östersund, en vinterhistoria

En vecka i Östersund är till ända. Mycket jobb men det har varit en mycket bra vecka. Mycket snö och kallt har det varit så skidorna var med på resan.

Tre turer med skidorna har det blivit och det har varit helt fantastiska spår. Styrkan börjar komma tillbaka i armen men jag får arbeta mera med tekniken istället. Har ett års träning på mig inför skidloppen nästa år. Känns riktigt bra att planen är satt inför skidsäsongen 2019.

Trivs verkligen med snö och kallt och även träning när det är kallt verkar mina luftrör klara av. Som kallast var det 23 minus under veckan och under ett av löppassen så hade jag 18 minus. Det är rena njutningen att höra knarret av snön under fötterna. Så sällan jag får uppleva det i Göteborg.

Fick också uppleva en hjälpsamhet som jag ofta inte känner finns i större städer. Fick stor hjälp av kollegor, kunder och även hotellpersonal och då menar jag att det stack ut utöver det vanliga. Kunden fixade spårkartor och visade var jag skulle åka skidor någonstans och var riktigt hjälpsam.

Mina kollegor i Östersund skjutsade mig varje dag dit jag skulle vilket var mycket uppskattat.

Jag säger inte farväl till Östersund utan på återseende 🙂

Sandsjöbacka Trail

Tyvärr har snön mest lyst med sin frånvaro runt Göteborg så att stå på skidor har det inte blivit mera av. Men löpningen fungerar som tur är alldeles utmärkt att göra och det är där mitt fokus ligger just nu framåt. Min satsning mot Nodenskiöldsloppet skjuts ett år framåt så min arm hinner läka och få tillbaka styrka.

Den 13 januari var det dags för Sandsjöbacka Trail 30 km för mig och Alexandra. Det hade frusit på under natten så marken var lite hårdare än normalt som tur var så jag valde asfaltsskor med iskruvade metalldubb medan Alexandra valde Trailskor. Tror nog att trailskor var ett bättre val nu efteråt med facit i hand. Men det är alltid lätt att vara efterklok 😊

Banan är inte speciellt kuperad men med mycket sten, lera, stockar och annat som tröttar ut benen så blir det ett jobbigt lopp ändå. Vissa bitar av banan kunde inte jag ens lufsa fram utan fick gå. Alexandra är mycket bättre teknisk att ta sig fram i lite svårare terräng medan när det blir uppför så är det lättare för mig. Känner också att jag inte vill ramla igen på grund av armen. Förra gången jag ramlade så gick det inte så bra och det drar ner mitt min vilja att chansa för mycket.

Men på det stora hela gick loppet bra förutom ett fall för Alexandra på en isfläck sista km. En kraftig stukning blev det men som tur var så var inget brutet. Men vi sprang i mål efter ca 4 timmar efter 3 mil lera och i en bitvis svår terräng.

<
mål efter 30 km

Nu sitter jag på flygplatsen och skall snart flyga mot Östersund för en veckas jobb. Där är det riktig vinter och mina längdskidor är med. Nån tur ska det bli mellan mina arbetsdagar.

Höst och vinter!

Vad har hänt sedan Stranda då?

Jo, armen var riktigt dålig för tricepsmuskeln var helt av. Operation ca två veckor senare och sedan tre veckor i gips. Rehab ovanpå det och läkaren avrådde mig att vara med på några skidlopp under följande. Fick tyvärr avanmäla mig till både Vasalopp och Nordenskiöldsloppet.

Men springa och styrketräna gick bra i alla fall så det har blivit mera av den varan. Har sprungit längre sträckor och nu den 13 januari så är det dags för Sandsjöbacka Trail 30 km. Jag och Alexandra ska vara med.

Jul och nyår gick bra träningsmässigt och på nyårsafton blev det en kort tur på skidor på ett kort konstsnöspår vid Billingen i Skövde. Det var verkligen skönt att få stå på skidorna igen för det var många månader sedan. Mest stakning, min vana trogen blev det men avlastade lite genom att småspringa lite i uppförsbackarna. Kommer bygga styrka framöver genom rehab och styrketräning.

Kommer bli bra detta.

På Billingen 😍

Stranda Fjord Trail Race, även en DNF förtjänar en Race Report. 

Stranda Fjord Trail Race lät som ett roligt lopp tyckte jag när Torbjörn frågade mig. 33 km med 3000 höjdmeter lät som en rejäl utmaning. Vi var fem som skulle med från början, Torbjörn, jag, Alexandra, Andreas och Einar. Alexandra och Einar fick förhinder och Andreas skadade sig så han fick tyvärr kasta in handduken han också. Ni var saknade alla. Jag och Torbjörn fick med oss Lennart, en trevlig kille från Jönköpingstrakten, som skulle springa men ville dela boende och resa. 

Tidigt fredag morgon den 18 augusti var det ett glatt gäng, om än något trötta, som styrde mot Stranda. En road trip på ca 80 mil. 

Norge är fantastiskt vackert och speciellt när man närmar sig fjordlandskapen. Här kan verkligen tala om höga berg och djupa dalar. Det är något speciellt när bergen stupar ner ca 1000 meter eller mer ner i havet. Så vackert. 

Stranda

Tror att de flesta vill ha bra väder på lopp och diverse äventyr, likaså här i Stranda. Men låga moln och rejält regn under morgonen sänkte humöret en del. Men då vädret kan bli sämre på några minuter kan det också bli bättre snabbt. Fjällväder helt enkelt, jag både hatar och älskar det. 

Starten var på en grusväg och dit var man tvungen att gå. Konstant uppför och i regn. Jag, Torbjörn och Lennart blev genomvåta innan start och här träffade vi några andra Lonesomes. Mycket trevligt. 

Mot starten i buss

Innan starten kände jag att någon saknades mig, Alexandra, min flickvän som jag sprungit mina fem senaste lopp med var inte med. Hon kunde inte följa med tyvärr vilket var mycket tråkigt. 

Så gick då starten till Stranda Fjord Trail som skulle visa sig bli det mest brutala lopp jag någonsin varit med om. 370 förväntansfulla löpare började så långsamt röra sig uppåt på grusvägen. Många gick en bit och sprang en bit omvartannat. På grusvägen sprang jag ca 600 m vilket kom att bli det enda jag sprang i loppet. Det gick uppåt, uppåt, uppåt och sen lite uppåt till. Från grusvägen fortsatte vi på en smal stig in i skogen. I en lång rad gick vi spända mot toppen. Vi visste alla vad som väntade: väggen. På avstånd genom dimman skymtade vi något brant och där skulle vi upp. Bara att följa framförvarande med händer och fötter och hoppas att den ovanför inte föll, för här var det klättring istället för bara en brant stig. 

Brutalt stenfält

När det planade ut lite och det blev mindre brant så hände det; ett litet snedsteg, jag föll och tog emot med höger hand. Jag kände att något gick sönder i överarmen och det gör riktigt ont. Armen blev obrukbar. Jag fick hjälp av Lennart och andra runt omkring mig, tack för det. Den hjälpen var ovärdelig. 

Ett dilemma uppstod, hur ska jag ta mig ner? Jag hade ca 7 km tillbaka till starten men däri ingick en klättring nerför på ca 130 höjdmeter. Till Stranda gick vägen först uppåt ca 1 km för att därefter gå nerför de resterande ca 14 km ner till byn men utmed vägen visste jag att det fanns sjukvårdspersonal. Jag valde sistnämnda väg. 

Väl uppe lite under toppen hade jag två val: fortsätta upp till toppen och få en mellantid och på det sättet fortfarande vara med i tävlingen eller bryta direkt och gå ner. Jag valde att bryta. 

Så var mitt äventyr över. Nerför nu till Stranda och prata med sjukvårdarna på vägen. Trodde jag…

Med en skadad arm som värkte vid varje steg så blev färden ner allt annat än behaglig. Vägen ner bestod av enbart sten. Det var som omvänd rysk roulette, vilken sten skulle jag välja. En av sex stenar var stabil medan de fem andra var lösa och du ramlade. Så höll det på i ca en km och då gick det långsamt, riktigt långsamt. Jag mötte två sjukvårdare som gjorde en okulärbesiktning av armen. Allt såg bra ut från utsidan, mest troligt en blödning i muskeln. Jag fick en mitella av sjukvårdarna som stöd och det var skönt. Nu var det bara att ta sig ner från berget genom sten, diverse stup, klättring med stup på sidorna och till det lera och dåligt fäste. Därefter började det plana ut och där fanns en sjukvårdsstation. De sa att jag kunde ta en genväg på en liten led ner mot startplatsen och där skulle en bil vänta på mig. Bara fyra km på en stig mot räddningen. Jag tog tacksamt emot erbjudandet och började knalla ner på stigen genom bäckar och myrmark mot den väntande bilen. Efter ca 40 min var jag framme och där fanns en bil med tillhörande chaufför som körde ner mig till Stranda. Jag var väldigt tacksam över hjälpen för det hade tagit lång tid att gå ner den andra vägen. Löpning gick inte då varje steg gjorde att armen värkte för mycket. 

Omvänd rysk roulette

Väl framme i Stranda blev jag körd direkt till deras ambulansintag och fick träffa en sköterska som gjorde en status på armen. Hon kände att något hänt och såg att den var svullen men trodde att det var en blödning i muskeln och att det skulle gå över på nån vecka. Elastisk binda runt armen så var jag ny igen, nästan i alla fall. Jag var nöjd med det och ville tillbaka till loppet och den kontroll som fanns i Stranda. Precis när jag kom dit så anlände Lennart dit och fem minuter senare kom även Torbjörn. De var trötta men vid gott mod och de hade lyckats undvika skador. Nu fick jag stå bredvid och heja och peppa de som fortfarande var med i loppet, en ny upplevelse för mig men det gick bra nu när det blev som det blev. 

Till kontrollen i Stranda fanns det en maxtid på sex timmar och sträckan dit var 23 km. Ca 20 % klarade inte den gränsen vilket säger lite om hur tufft loppet var. 

När det bara var sekunder kvar såg jag Emmy, en klubbkamrat, komma rusande mot kontrollen och frågade om hon fick fortsätta. Hon packade på sig lite mat och stack direkt vidare. 

Under dagen tog jag mig endast 16 km och det tog 4 tim och 52 min vilket visar hur brutalt lopper är. 

Ensam kvar vid kontrollen men fick snart fint sällskap i Johan Tengelin. Han var några minuter sen till kontrollen vilket innebar att loppet var över även för hans del. Efter ytterligare en timme kom en till klubbkamrat, Anders, till kontrollen. Vi bestämde att åka upp till målområdet för att ta emot våra tappra klubbkamrater när de gick i mål. Upp till målet var det ca 1300 meter uppåt innan löparna sprang i mål och vi åkte med en gondol för att komma dit. 

Fin utsikt från målområdet

Mot Stranda by

 

Efter ett tag dök Lennart upp, ca 7 minuter innan Torbjörn. Ytterligare lite senare kom Emmy. Vilka kämpar. Är så imponerad över deras prestation. 

Kvällen avslutades med en pizza nere i byn vilket var riktigt gott. 

Ett äventyr på Billingen..

Någon typ av äventyr brukar det bli varje år och i år blev ett av äventyren att springa på Billingen med Alexandra. En övernattning skulle vi göra men inte i tält utan i vindskydd. Tält skulle bli för tungt att bära med sig i den lilla ryggsäcken. Liggunderlag, sovsäckar, minimalt gasolkök, Umara bars, torrfoder, vatten och lite extra kläder var det som fanns med på turen. 

Billingeleden

Stack iväg vid 11-tiden genom först asfalt och sedan ängar som sedan övergick till skog. Det var riktigt torrt i skogen och jag sprang med mina asfaltsskor och det gick riktigt bra. Vi hade en karta med oss som var nödvändig för att hitta på leden ordentligt för det var flera stigar som fanns och de rackarna delade på sig också 🙂

Efter någon timme stannade vi vid en sjö och badade och det var riktigt skönt att få svalka av sig. Det var en varm dag med en strålande sol. Vi hade med oss 2.5 liter vatten totalt och det tog slut en gång under turen. Lite irriterande att inte kunna fylla mera men med lite planering och genom att fråga folk på vägen kunde vi fylla på några gånger på vägen. Vi fyllde på ena gången i Jättadalen där det fanns en naturlig källa i berget och det vattnet var riktigt kallt och gott. 

Alexandra är uppväxt i Skövde och kunde vissa bitar mycket bra och andra delar mindre bra. Jag sprang dock tryggt i hennes fotspår hela vägen och utan hennes kunskap om var vi var hade det blivit mycket svårt. Billingeleden går genom all typ av natur från granskog som sedan går över till en fårhage som går över till en övervuxen stig med hallonbuskar. Kohagar, hästhagar, gröna kullar, branta stup både upp och ner. Så det var verkligen omväxlande natur hela tiden. Det var en vacker led att springa på. 

Tempot var lugnt och fint för det var njutlöpning vi var ute på. Stannade när ville och gick i uppförsbackarna. Vi är ganska jämna i löpningen förutom i nerförsbackarna där hon flöt ifrån mig. 


Det började gå lite segt efter 30 km och då fungerar inte hjärnan så bra. Vi kom vilse en gång ut i ett landskap som var som en blandning av Mordor och Narnia och det tog ett stund innan vi hittade rätt igen. Till slut hittade vi leden igen och kunde hitta till vindskyddet där vi skulle sova. Efter en första dag med 37 km som distans så kändes benen ok ändå. 

Lagade till en kulinarisk middag med ris och biffkött som var omsorgsfullt kryddat…ja, nästan i alla fall. Värmde vatten och sedan rörde vi ner vattnet i behållaren med torrmaten i. Riktigt gott var det i alla fall. En kopp kaffe efter var pricken över i. 

Under natten sov vi ok tyckte vi. Vaknade ofta men på morgonen var vi båda utvilade och kunde efter en smaskig frukost (kaffe och en Umara bar) springa vidare mot en andra frukost. Övernattningen var ca 5 km ifrån Varnhems Klostercafé dit vi hade tagit sikte på. Varnhems Klosterkyrka har anor till 1040-talet och enligt källor är det den äldsta stenkyrkan utanför Skåne. 

Mmmm, vad välja?

Väldigt gott att dricka kaffe och äta en fralla och kanelbulle efter att tillryggalagt ca 42 km på två dagar. Fyllde på våra vattenflaskor också. 

Nu var det ”bara” 15 km kvar på turen. En ledlagd smalspårig järnväg blev vår väg tillbaka till Skövde. Benen trummade på och med ett kärt sällskap som fanns en armlängd ifrån mig gjorde att även dag två kändes riktigt bra. 

Vi är båda tacksamma för att våra ben är så starka som de är. Starka och uthålliga Lonesome Runners ben ❤️💪

Var allt lite trött efter ca 57 km på två dagar men någon dag löpvila gör att benen blir pigga igen. 

Kan man cykla med stukad fot?

Löpturen på Bohusleden i onsdag slutade med stukad fot. Gjorde ont och det kändes väl inte helt perfekt. Försökte fortsätta och springa men det var svårt. Ringde efter sonen och hade väl kommit ca 4 km när han kom. 

Dagen efter så var foten svullen och blå. 

Stukad fot


Lyckades med gott resultat med styrketräning, inkl benböj, på torsdagen. Idag, söndag, testade jag att cykla. Det gick väldigt bra. Letade efter backar mellan Partille och Jonsered. 

Backträning på cykel


Först en backe i Kåhög, sedan uppför Härkeshultvägen och sedan uppför Råhultsvägen som båda ligger i Jonsered. Avslutade två gånger uppför Tingsvägen som känns i benen rejält på toppen. 

Men det kändes bra att kunna cykla över huvud taget. Det var inte självklart för mig. 

Luftning av kolfiberhästen pågår 😉


Upp mot Råhultsstugan. Ca 122 meter uppför